En gång i mitt liv ägde jag en Volvo. Det var en förfärlig upplevelse. Nej, vänta, jag tänker inte dissa bilen (även om den kunde lukta sig till en bilverkstad på en mils avstånd och automatiskt generera en faktura till sin ägare), nej, den förfärliga upplevelsen berodde på att jag och varumärket inte var kompatibla. Som yrkesskadad varumärkesarbetare har jag haft för vana att låta magkänslan sopa mattan med praktiska hänsyn, men av någon anledning gjorde jag avsteg från min filosofi denna gång. Och led med min XC90.
- Jag är ju miljömedveten, det här känns inte bra.
- Förlåt att det blev skugga på uteserveringen, jag ska bara stå här en liten stund.
- Jag lovar, jag är inte alls snuskigt rik och har inte en enda märkesväska.
- Jag är nytänkande och okonventionell, som få faktiskt. Gillar förändring. På riktigt, alltså.
- Jag röstar på Miljöpartiet, sa jag det? Miljöpartiet?
Så småningom lyckades jag en söndag kväll övertyga bilens andra delägare att sälja. Minns det väl, lade ut annonsen på Blocket direkt. När jag steg in på kontoret morgonen efter låg Dagens Industri på hallmattan. ”XC90 ÄR DÖD” stod det över hela framsidan. Miljörörelsen hade peakat och vi var hjälplöst fast med vårt stora monster.
Detta är 10 år sedan, och sen dess har jag inte befunnit mig i samma galax som tanken på att köpa Volvo. Tills nu. I min profession har jag förtjust sneglat på Volvos lastbilsreklam och glatt mig åt att man inte är för fin för att använda humor i sin kommunikation. Och som svensk har jag känt att jodå, lite gåshud får jag av Made by Sweden och vackra filmsekvenser av våra stora, svenska sport- och musikexporter.
Men det är först nu, med Made by People som jag känner att Volvo faktiskt avancerat till ett valbart varumärke för mig. Det är något insiktsfullt, nytt och modigt som hänt och det talar rakt till mig.
- Insiktsfullt för att man förstår att även ett stiligt komponerat, vansinnigt professionellt kommunicerat mellanmjölksvarumärke är mellanmjölk. Som alla kompromissvis kan enas om. Men som ingen älskar. Precis som min och sambons XC90. Och vill man vara morgondagens vinnare måste man bli älskad.
- Nytt för att man tar ställning. I ett hårdnande, svenskt och europeiskt politiskt klimat deklamerar man mångfald som sin största tillgång. Nej, det spelar ingen roll att det är slipat i kanterna, inlindat i bomull och snyggt paketerat, ställningstagandet är lika tydligt. Och vill man vara morgondagens vinnare måste kappan sitta stadigt i vinden.
- Modigt för att kampanjen kommer att stöta bort en del köpare, precis som den vinner nya. Att vänligt säga nej till vissa kundkretsar för att därigenom vinna kärlek och stark lojalitet hos andra är ingenting för riskaverta ledningsgrupper. Och vill man vara morgondagens vinnare måste man klubba igenom djärva beslut med samma självklarhet som enkla.
Konstaterar att Volvo lyckats programmera sin avancerade autopilot på spikrakaste vägen till fortsatt framgång – att tydligt och konsekvent stå upp och för någonting. Annat än läderalternativ och trebokstavskombinationer.
Så låt oss snacka om Volvo. För de kommer fortsätta snacka.
