Rösta på oss!

27 Aug
27 augusti, 2018

För några dagar sedan startade Den Stora Affischkampanjen i Sverige. Jag tänker naturligtvis på våra partiers valaffischer. Det är ”gratis” ytor, så kostnaden för partierna blir hanterbar jämfört med om man skulle köpa utomhusytor i motsvarande grad. En fråga som ändå brukar dyka upp lika regelbundet är om alla dessa affischer har någon som helst påverkan på väljarna.

Tyvärr verkar de flesta analyser jag sett utgå från att vi väljare gör en rationell och kognitiv analys av de meddelanden som presenteras på affischerna. Många gör ganska avancerade tolkningar av bild- och textutformning och de budskap som framförs, men jag vill hävda att mycket av arbetet som valaffischerna gör i valrörelsen är av ett helt annat slag.

Min utgångspunkt är i stället att vi bör analysera valaffischernas roll, och deras utformning, utifrån en mer beteendeekonomisk synvinkel. Med ett sånt synsätt blir en viktig konklusion att en av de viktigaste egenskaper för bra valaffischer är just att vara många, och att vara synliga. Skälet till detta är att mycket av kommunikations roll handlar om att skapa igenkänning och hågkomst, snarare än att förmedla tydliga budskap och argument. De flesta av oss är, inte ens under ett valår, så engagerade i politik att vi stannar till framför affischerna och funderar och värderar vad partierna egentligen menar. Men däremot finns det tydliga bevis i forskningen om marknadsföring att det finns en korrelation mellan synlighet och kännedom å ena sidan, och förtroende och marknadsandelar å den andra.

En minst lika viktig komponent är den så kallade påfågelsfaktorn. Basen för detta är att det hos nästan alla djur finns en korrelation mellan status/rang i flocken och storleken på ”onödiga” attribut. Påfågelstuppen med störst fjäderskrud har högst rang, men behöver också släpa runt på den längsta, största – och mest opraktiska – fjäderskruden. Det är helt enkelt så att det krävs en stark och uthållig tupp för detta, och ju större skrud desto starkare tupp, med högre rang i gruppen. Människan fungerar på samma sätt. Om du tänker efter märker du att många av de attribut som vi associerar med status inte är särskilt praktiska. Louboutin-skorna med sina röda sulor är inget för långpromenader, och den långa, låga Ferrarin har betydligt sämre utrymmen och bränsleekonomi än en VW Golf. Den här osynliga markören som säger att ”jag har så bra status att jag inte behöver bekymra mig om det praktiska” är samma signal som påfågelshannens ”jag är så stark och uthållig att jag kan bära upp en sån här onödigt stor fjäderskrud”. Och på samma sätt visar forskningen att annonsörer vars annonser syns mer frekvent, i större format och med hög teknisk kvalitet i produktionen får högre förtroende och upplevs ha bättre kvalitet på sina produkter och tjänster.

Med andra ord så kan man hävda att den viktigaste funktionen för valaffischerna är helt enkelt att de finns och syns. Men förutom att de skapar förtroende hos väljarna på en undermedveten nivå finns det också en annan påverkansroll, och den gäller för alla de som är ute och är valarbetare för sina partier – i valstugor, som flygbladsutdelare och liknande. Även här ger affischerna en subtil men viktig signal, ungefär som hejaklackar och supporterramsor ger stöd till ett fotbollslag.

Om du härmed kommit fram till slutsatsen att utförandet på valaffischerna är oväsentligt behöver jag nyansera den bilden lite. Visserligen har en affisch en låg ”budskapsöverföringsförmåga” eftersom ytan, på det avstånd som affischen normalt betraktas på, i bästa fall är lika stor som ett vykort i handflatan – och oftast betydligt mindre – samtidigt som vi bara ägnar den uppmärksamhet under någon enstaka sekund, om ens det. Men mycket av den marknadskommunikation som påverkar oss mest gör det inte genom att förmedla tydliga budskap. Vi mottagare har helt enkelt inte särskilt intresserade av att engagera oss i innehållet och ta in informationen. I stället påverkas vi framför allt om två ganska basala egenskaper är uppfyllda. Enkelt uttryckt ska kommunikation som skapar en positiv inställning till et varumärke, eller i det här fallet ett parti, göra två saker:

1. Skapa en positiv association till annonsören, d.v.s. vi ska gilla dem, lita mer på dem eller på andra sätt tycka bättre om dem, och

2. Det ska vara tydligt för oss vem som är avsändare. Vi som utsätts för reklamen varken vill eller orkar lägga en massa energi på att försöka lösa rebusar. Blir det för svårt stänger vi hellre av vår ”mentala mottagare”. Men detta är inte samma sak som att bara göra logotypen större. Igenkänning byggs i stället upp över tid via ett konsekvent manér, och där man som annonsör behöver bestämma sig för vilka de bärande elementen är. Det kan vara logotypen, men också färgkombinationer, bildspråk, jinglar, tonalitet eller talespersoner, som t.ex. Ica-Stig eller Dressmann-männen.

Så hur funkar då årets affischer? Ja, även om jag ännu inte sett någon detaljerad mätning så vågar jag ändå påstå att ingen av dem kommer att säkerställa en valseger för sitt parti, men däremot säkert kommer att se till att man håller ställningarna i valrörelsen. Många av partierna verkar inom ganska kända ramar, men med ett positivt synsätt kan man kalla det för konsekvent framtoning.

Men den kanske största frågan för min del är ändå inte om affischerna ”sticker ut” eller har tydliga budskap och avsändare. I stället blir min fundering varför inte fler partier kommunicerar mer regelbundet med sina sympatisörer. På samma sätt som enstaka lockpriser och utbudsannonsering sällan skapar lojalitet skulle jag gärna önska lite mer långsiktighet och framförhållning även när det gäller den politiska annonseringen. Vem som lyckas bäst ser vi om några veckor.

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *