Nu verkar det vara klart: Ängelholmsbaserade Koenigsegg, med 40 anställda, köper Saab Automobile. Till stor glädje för somliga. Till stor förskräckelse för andra.
Glädjen kan jag förstå. Saab får leva vidare, åtminstone för tillfället. Förskräckelsen har jag däremot svårare att begripa.
Kritiken i media mot Koenigsegg som ny ägare av Saab Automobile kretsar kring två konstateranden:
- Koenigsegg saknar erfarenhet av att driva biltillverkning i stor skala.
- Koenigsegg saknar ekonomiska muskler, och har dessutom usla resultat bakom sig.
Den första invändningen är minst sagt märklig, eftersom Saabs prekära situation uppstått som ett direkt resultat av att bolaget ingått i just en stor, internationell bilkoncern med hur mycket erfarenhet som helst.
Övertron på den stora koncernens fördelar – d.v.s. att Saab skulle klarat sig bättre i en bilkoncern där bolaget haft möjlighet att dela teknik, plattformar och marknader – tror jag grundar sig i inbillningen att Saab kan vara ett volymmärke på bilmarknaden. Men det har Saab aldrig varit. Och det kommer Saab heller aldrig att bli. I vilken annan bransch som helst hade den svenska ledningen för länge sedan insett att jakten på stora volymer är en återvändsgränd, och i stället satsat helhjärtat på en smal nisch och prispremium. Dessutom skulle sannolikt en stor bilkoncern ytterligare dränera det lilla som finns kvar av det äkta Saab, och sakta men säkert göra bilen till en, i bästa fall, stabil medelmåtta i övre mellanprisklassen.
Än värre är att den nästan maniska passionen för bilbyggandet, som präglade Saab fram till början av 1990-talet, skulle dö ut helt. Jag vet ärligt talat inte hur mycket av den passionen som finns kvar idag, men jag vet hur äkta och innerlig den en gång har varit. Men förmodligen gömmer den sig någonstans i väggarna och väntar på att åter få ett friare kreativt utrymme.
Vilket leder oss till den andra invändningen, alltså den om ekonomiska muskler, pengar och finansiella resultat. Jag är fullkomligt övertygad om att det är bättre för Saab att ägas av någon som har äkta, starka och positiva känslor för bilbyggandet (och varumärket), än någon vars känslor och fokus kretsar kring pengar. Visst är pengar viktigt, men pengar borde ses som ett resultat av något – inte ett ändamål i sig. Och även om Christian von Koenigsegg skulle vara bara hälften så passionerad i sitt bilbyggarintresse som det framställs i medierna, är han ändå en stor tillgång för ett bilföretag i svår kris. Det som krävs nu är någon som vågar, vill och kan tänka annorlunda. Någon som inte är fångad i gamla konventioner beträffande hur bilar skall byggas, vad de skall erbjuda sina ägare i form av känslor och upplevelser och hur de bäst skall marknadsföras i en allt mer likformig bilmarknad. Alltså någon som är tillräckligt galen för att köpa Saab Automobile.
Slutsats: Passion är viktigare än pengar. Vilja, lust och engagemang väger tyngre än industriell erfarenhet.
Nu kanske du tycker att jag är naiv, okunnig och oinsatt i alla de svårigheter och utmaningar som Koenigsegg och Saab står inför. Och kanske är jag det. Men slutsatsen är inte bara min.
I en intervju för ett par år sedan (D5 Conference, Maj 2007) fick Bill Gates och Steve Jobs frågan vad som krävs av en entreprenör för att bli lika rik och framgångsrik som de hade blivit. Båda betonade med all önskvärd tydlighet att de överlägset viktigaste framgångsfaktorerna är människorna och passionen – inte ekonomiska motiv.
Bill Gates:
“…the excitement wasn’t really seeing the economic value. You know, even when we wrote down at Microsoft in 1975, “a computer on every desk and in every home,” we didn’t realize, oh, we’ll have to be a big company. Every time, I thought, “Oh, God, can we double in size?” Jeez, can we manage that many people? Will that feel fun still? You know, and so every doubling was, like, okay, this is the last one. And so the economic thing wasn’t at the forefront.
So, you know, I think it’s a lot about the people and the passion.”
Steve Jobs:
“People say you have to have a lot of passion for what you’re doing and it’s totally true. And the reason is because it’s so hard that if you don’t, any rational person would give up.
So if you don’t love it, if you’re not having fun doing it, if you don’t really love it, you’re going to give up. And that’s what happens to most people, actually. If you really look at the ones that ended up, you know, being “successful” in the eyes of society and the ones that didn’t, oftentimes, it’s the ones who were successful loved what they did so they could persevere, you know, when it got really tough. And the ones that didn’t love it quit because they’re sane, right? Who would want to put up with this stuff if you don’t love it?
So you’ve got to love it and you’ve got to have passion and I think that’s the high-order bit.”
Att Christian & Co står inför en pyramidal utmaning är helt uppenbart. Men gänget bakom Koenigsegg, Sveriges enda riktiga lyxvarumärke, borde också ha alla möjligheter i världen att både attrahera och behålla de bästa talangerna och den rätta kompetensen, samt sprida entusiasm och motivation i leden. Med det kommer också modet att våga pröva de bästa idéerna som alstras på Saab, men som av en eller annan anledning hittills refuserats av den stora, internationella bilkoncernen.
För vad du än må anse om hur Saab bäst skall drivas, är en sak fullkomligt säker: Det enda sättet att förändra saker, är att förändra saker.
(Inlägget är också publicerat här.)
