Skip to main content

eller Hur du minfältar dina texter med mycket, ännu mer och supermest

”Superkul! Jätteroligt! Fruktansvärt deprimerande. Och ibland tar de helt över föreställningen.”

Så börjar retorikguruinnan Camilla Eriksson ett av mina favoritinlägg på sin läsvärda blogg www.retorikiska.se/forstarkningarnas-urlakande-effekt-blogg100/.

För helt fruktansvärt megaärligt; vem orkar med alla dessa superviktiga, otroligt beskrivande, ofantligt intressanta förstärkningar? Eller ”adjektivattribut” som Camilla kallar dem. Alternativt ”adjektivistiska pronomen”, ”ordningstal” och ”particip” som hon flörtande med de mer insnöade benämner dem.

Oavsett vilken approach man väljer – facklingvistisk eller allmänförnuftig – så är dessa tröttsamt förstärkande ord ett tecken av vår tid, om du frågar mig. Brus, brus, brus; oavsett om det är favoritrestaurangen som spelar för hög musik, radioprogrammet som befolkas av programledare som pratar i mun på varandra, eller hetsen att kulspruta ur sig ironiska kommentarer till allt som sker i ens närhet – vår samtid lider av en allvarlig variant av ”more is more”.

Inne på samma tema är Joakim Jardenberg – sociala medier- och Klout-kungen, ni vet – när han tar sig an den grafiska motsvarigheten till Camillas antagonist språkförstärkaren, nämligen smiley:n. http://jardenberg.se/b/nosmiley-en-vecka-utan-smileys/. Jag låter min kommentar på Joakims inlägg: ”Smileys är lite som att lägga på bakgrundsskratt på en TV-serie. Inte blir den bättre i alla fall.” förklara min syn på saken.

Eller egentligen båda sakerna; Camillas och Joakims.

Så. Låt oss tillsammans slå ett slag för precis språklig minimalism. För vem vill plöja genom ett minfält av ”mycket”, ”ännu mer”, ”supermest”, :), ;), och <3 för att komma till saken?