– Det där fåret kan prata, hörde jag från baksätet imorse, på väg till dagis och jobbet. Min tre-åriga dotter satt och betraktade sin omgivning och fick syn på Tele2:s nya kampanj, “Talk is sheep” eller “Talk is cheap” eller vad det nu är.
Kampanjen verkar ha delat reklam-Sverige (en härlig liten ankdamm i ankdammen) i två läger. Det ena lägret gillar den sådär, det andra inte alls. Båda läger är dock rörande ense om två saker: 1. Small Bill och Big Bill var bättre. 2. Tele2 borde inte positionera sig som “billigast” när det finns andra aktörer som är det.
– Det kan prata jättemycket och det är jätteroligt! sa min dotter. Och pratade på en stund om det.
Har hon lagt märke till fåret har hon snappat upp Tele2-logotypen, även om hon ännu inte förstår den eller kan relatera till den. Hon kan inte läsa och lärde sig prata för bara något år sedan men har alltså redan nu en “brand awareness”.
Min make, som liksom dottern inte heller är i reklambranschen, spontankommenterade fåret vid en annan biltur häromdagen. Han tyckte det “var kul på nåt konstigt sätt”. Inom några år är dottern själv en telefonikonsument. Ska bli intressant att se vad hon kommer att välja (eller vi åt henne, för den delen).
Det här är det konstiga med reklam: Även det som vi “proffs” inte gillar eller tycker är “rätt” kan ha en enorm genomslagskraft. Att Tele2-kampanjen lyckats måste jag tro efter dessa spontana reaktioner jag fått från två så vitt skilda representanter av populationen. Oavsett om de lärde tvista huruvida den är billig eller fårskallig eller både och.
